En ung kille bland livets berg och dalar

Present när farsan fyller år

Jag har länge funderat på det här med att bli äldre. Vad väntar i livet? Kommer jag alltid att vilja ha födelsedagspresenter och ens vilja bli firad, eller uppmärksammad, på min födelsedag? En del av mig är övertygad om att när jag har nått 30-årsgränsen och haft min första riktiga livskris, så kommer jag inte vilja fira min födelsedag längre. Men det kanske bara är jag. Om jag skulle nämna detta för farsan så skulle han med all säkerhet inte att hålla med mig. Jo, för nu är det så att han fyller 50 år om ca en månad (eller 28 dagar som han så klart skulle påpeka) och min pappa, ja, han ÄLSKAR att fylla år. Och 50 år är ju inte lite det heller. Så nu sitter jag fast med att jag måste hitta en riktigt bra 50 års present till pappa. Vad ger man en gubbe som redan har allt? Men jag har nog bestämt mig för att det får bli något lite roligt, men ändå något som han kommer att uppskatta. Farsan har alltid velat odla en mustasch, ni vet, en sådan där riktigt tjock och grov mustasch som stora män sitter och petar i när de tänker. Men pappa lyckas aldrig. Men nu när han blir 50 år om 28 dagar så kanske det är dags för hårrötterna ovanför läppen att börja växa till sig lite, så jag tänkte att jag ska sätta ihop ett litet kit med en massa mustaschprylar som kan kommer att behöva när han själv har blivit en viktig gubbe med mustasch som han kan peta i när han tänker.

Det som jag har plockat ihop till detta kit är:

  • En kopp med en musche på.
  • En nyckelring i form av en mustasch.
  • Ett startkit för skäggvård med skäggoljor i (det borde väl funka lika bra för behåring endast ovanför läppen också?)
  • Ett vax och en kam.
  • En parfym som luktar whiskey (jag tänker mig att alla viktiga gubbar med mustasch både dricker och luktar whiskey.)

Allt detta hittade jag faktiskt på en och samma sida och för att jag känner mig generös så ska jag länka till denna: https://www.manfield.se/106-tips-pa-50-ars-present

Jag hoppas att pappa uppskattar sin present, och att han ser både det roliga och ironin i det. Om inte så kan han i alla fall uppskatta all möda och tid jag har lagt på detta. Och även pengar.

När jag fyller 50 år så ska jag också tjata på mina framtida barn om vilken milstolpe det är att fylla 50 år och ge dem så pass dåligt samvete att de också lägger hela sin månadspeng (+ sparade pengar) på att just jag ska få en present. Helst ska det vara ett startkit för min framtida, viktiga, grova mustasch så att jag kan tänka riktigt ordentligt även i mina senare år.


Saker jag ser fram emot i livet

Att vara 16 år och enbart ha skola och att spela datorspel i nätverk med polarna är ju inget som kommer att fortsätta hela livet. Med tiden kommer det ju så mycket mera. Några exempel på detta är ju jobb, fester och samliv med familj och barn. När det gäller fester så har vi ju redan haft massor av dessa, men de är ju inte som i verkliga livet. Nu är det ju de där festerna som vi har på fritidsgården och i skolans lokaler. Ja, du vet de där som vi inte alls får dricka alkohol på utan att bli anmälda till våra föräldrar. Nu har ju inte detta hindrat att jag provat att dricka öl, vilket jag tyckte var riktigt gott. Lite full blev man ju också, för att sedan bli trött och somna förstås.

Det var en äldre polare som hade bryggt eget öl. Han är ju nästan 20 år, men har gjort detta tre år. Flyttade hemifrån och skaffade familj tidigt gjorde han också. För att göra en lång historia kort så hade han ett bryggverk där han bryggde öl med malt, humle och jäst vilket faktiskt inte alls tog lång tid. Hur som helst så tycker jag att han ser glad och nöjd ut med livet och ett arbete har han också. Är det så det vuxna livet kommer att bli så kommer jag säkert att passa perfekt för det.

Det ser ut som vuxenlivet ter sig dyrt

Något som jag dock funderar på är att vuxenlivet ser ut att te sig väldigt dyrt. Här ska man skaffa arbete och tjäna bra med pengar, men sedan ska allt detta gå till att betala massor med saker. Det blir hyra, mat och el samt allt annat. Skaffar jag sedan barn och tjej som polaren, så kommer ju detta att bli ännu mera kostsamt. Jag vet inte alls vad jag vill göra, men antar att jag har tid att fundera på det. Hur som helst vill jag nog i alla fall bli en av de där som brygger mitt eget öl. Ja, inte tänker jag bli alkoholist för det. Bara att detta ser ut som något man kan spara pengar på i livet.

Nu är det ju några år kvar, så varför tänka för mycket på detta. Jag kan ju helt enkelt fortsätta spela spel några år till. Frågan är dock vem som klarar sig bäst? Den som förbereder sig för livet som ska komma eller den som bara följer med och ser vad som händer? Min kompis visste inte alls att han skulle sitta med familj, barn och jobb redan nu men för honom har det ju gått bra. Ja, den som lever får väl se, antar jag.


Pollenallergi, stannar hemma

Alla pratar om hur fint väder det är. Mina vänner pratar om det, mina syskon pratar om det, alla på nätet pratar om det. Men jag kan inte njuta av det, för så fort jag går ut täpps min näsa igen och jag får svårt att andas. Ja, jag lider av den där förbannade pollenallergin som drabbar oss oskyldiga människor som bara vill ut i naturen ibland. Så jag är hemma idag, och försöker tänka på annat genom att kolla på film eller spela spel.

När jag var liten brukade jag tycka om att vara pollenallergiker. Jag fick stanna inne på rasterna och spela Pokemon medan de andra var ute och spelade fotboll. Jag kunde också skippa gympalektionerna när vi hade dem utomhus för att min allergi var så allvarlig. Nu förstår jag bättre än att se på allergin som en möjlighet att skippa lektioner utan att få skäll. Det är faktiskt inte så kul att inte kunna gå ut när det är fint väder. Jag har medicin mot det, men jag är så dålig på att komma ihåg att ta det så jag kunde lika gärna vara utan.

Det är synd för det är jättemysigt att dricka läsk på verandan och läsa en bra bok. Jag har några nya Jim Butcher romaner jag vill sluka, men jag blir så rastlös av att läsa dem i min dammiga och kvava bokhörna. Utomhus är bokläsandet en upplevelse, och boken blir så mycket bättre!

Får väl ta och skärpa mig med medicinen. Annars blir det inget mer utomhusläsande för mig!


Jag är orolig när farsan vill spela med mig

Jag vet inte hur det är, men när jag frågar mina kompisar jag spelar online med så är det inte många som sitter och tävlar mot sin farsa. Kanske är det så att jag har en mycket modern stabb, som verkligen vill vara med och leva sig in i min värld. Hur som helst är han nästan lite för påig ibland. Då får jag helt enkelt komma upp med en ursäkt om att jag måste göra något eller helt enkelt har andra att spela med. Nu får jag heller inte göra detta för mycket, så min stackars farsa tror att jag inte vill spela med gubben. Det finns olika anledningar till att jag ibland avstår. Det första är naturligtvis att gubben har reaktioner som får en fjärilslarv att verka snabb och fulltankad av reabränsle. Hur som helst beror det mest på att jag är orolig.

Jag har sett hur gubben eggar upp sig ibland, så till den milda grad att jag tror han ska trilla av pin vilken dag som helst. Speciellt vanligt är detta när han kollar på sport. Här kan det gälla liv och död för honom om hans favoritlag inte vinner. När de sedan vinner är det en enormt egendomlig glädje som visar sig. Här kan han kasta sig framstupa framför TV-fåtöljen och höja armarna i skyn. Ja, ibland är det nästan så man får skämmas för denna annars mycket kärleksfulla man. Jag kan då i mitt huvud tänka mig hur han sitter och koncentrerar sig framför skärmen, då vi alltid sitter i olika rum och inte ser varandra. Jag kan dock höra hans tjut, vredesutbrott och glädje när olika saker sker i spelet. Jag tror helt enkelt att han kan få en hjärtattack precis när som helst.

Sparar pengar till en bra julklapp

I och med att jag inte vill tala om för farsan att jag tror han är gamla och inte borde spela dessa spel, så har jag kommit på en bra lösning för att inte vara så orolig. Jag tycker ju faktiskt också att det är ganska kul med min moderna farsa som vill vara med i leken. Här håller jag då på att spara pengar till en portabel hjärtstartare om något skulle hända den gamla gubben under ett spännande spel. Jag tror faktiskt också att den vägen att gå är den rätta. Här kommer han nog att skratta gott på julafton om jag känner honom rätt. Han kommer dock också att förstå hur välment detta är och att jag verkligen vill ha honom i livet under många kommande år.


Brädspel

När jag säger brädspel, vad tänker du på då? Många tänker säkert på monopol, brädspelet alla spelade när de var små. Men sanningen är att monopol antagligen är det sämsta exemplet på ett brädspel som finns. Så många filmer, spel, böcker etc. har fått chansen att skapa ett brädspel baserat på källmaterialet men väljer istället att göra en variant av monopol. Brädspel är mer än bara monopol!

Det som gör ett brädspel bra, som inget annat spel kan återskapa, är spelmekanismer som översätter centrala teman hos källmaterialet till handlingar för spelaren. Ett mästerligt brädspel sammanfattar vad som gör något bra och uttrycker det på ett sätt som gör det rättvisa. Det kan tyckas svårt att förstå, och det är minst lika svårt att förklara, men tro mig när jag säger att skillnaden mellan ett bra och mediokert brädspel är som olja och vatten!

Att ge ett exempel på ett brädspel som åstadkommer detta skulle ta alldeles för lång tid, så istället kan vi köra ett test: Välj en valfri tv-serie du gillar. Tänk dig nu att du ska göra ett brädspel av det. Först måste du ställa dig frågan: Vad är centralt till denna serie? Vad är det som gör den unik? Sedan måste du hitta ett sätt att uttrycka detta genom ett brädspel. Handlar serien om att lura andra? Då bör brädspelet ha mekanismer som handlar om bluffande och lögner! Handlar det om realistiska strider i medeltiden? Då behöver du uttrycka variabler såsom uthållighet, teknik och styrka och hur dessa går ihop. Det låter enkelt, men för att skapa ett riktigt bra brädspel krävs oerhörd detalj och innovation för att göra dessa små steg riktigt imponerande. Mina personliga rekommendationer för riktigt bra brädspel vore Babylon 5 eller Discworld. Definitivt värt att prova!


Varför Cartman är den bästa karaktären någonsin

 

Jag skrev tidigare att Eric Cartman från South Park är min favoritkaraktär i den serien. Det var inte helt sant. Cartman är min favoritkaraktär i alla serier någonsin- låt mig förklara varför:

Det finns många anledningar att hata eller älska Cartman. Han har några av de roligaste skämten, avsnitten om honom är alltid brutalt komiska, det finns mycket att göra med honom som karaktär. Men jag tror att det som gör Cartman bäst är hur han får oss att reflektera över oss själva utan att det blir irriterande. Cartman tänker och gör på sätt som i grund och botten liknar hur vi själva tänker och gör. Han är självisk, har fördommar om andra, bryr sig bara om sig själv, vill ha materialistiska saker hela tiden som Nintendo Wii eller PSP, och kan helt enkelt vara en riktigt otrevlig person. Men innerst inne är vi alla otrevliga personer ibland. Vi vill ha massa saker, vi vill inte bry oss om andra, vi har konstiga världsbilder som inte stämmer överens med verkligheten. Cartman är en överdrift av alla våra dåliga sidor, och det låter South Parks skapare använda honom på sätt som kan återspegla verkligheten som inget annat program kan. Som i avsnittet när Cartman tror han dött och blivit ett spöke, och desperat försöker göra upp för alla hemskheter han utfört i sitt korta liv. Men han gör det bara för egen vinning, på samma sätt som kanske vi skulle om våran själ stod på spel. Till och med när han verkar göra något osjälviskt i slutet på avsnittet visar det sig att fasaden är tunn och bräcklig och han hamnar fort i samma otrevliga tankebanor igen. Det visar att vi aldrig kan försvinna från våra dåliga sidor så länge vi låter dem definera vilka vi är. Cartman har låtit sina dåliga sidor definera honom, så även om han hamnar i en situation där han tillslut ger efter och gör något gott så kommer han återgå till att vara ond så fort möjligheten uppenbarar sig.

Cartman är en reflektion av mänsklighetens mörkaste sidor. Samtidigt lyckas han vara en av de roligaste och mest älskvärda karaktärerna i showen. Han är inte bara det bästa med South Park, han är det bästa med allt i modern TV.


South park maraton

Vissa serier eller filmer som jag älskar kan jag inte kolla på mer än en gång. Det skulle förstöra allt. Sådant som är tungt, typ drama eller thriller, eller sånt som är imponerande första gången men blir tråkigt sen. Tror inte jag någonsin kollat om ett avsnitt av Game of Thrones, till exempel, för det är inte samma sak att se på programmet och veta vad som kommer hända. Det måste ha lite spänning. Sen finns det såklart saker jag kan se om då och då. Typ Parks and Recreation eller Lethal Weapon. När det gått ett tag och det inte är lika färskt i minnet kan det vara skitkul att återvända till de minnena. Men det finns bara en sak jag kan se på om och om igen utan att aldrig tröttna: South park.

South Park är absolut min största favoritshow någonsin, och jag kan förmodligen aldrig få nog av det- det slutar helt enkelt aldrig vara bra. Jag har sett filmen säkert ett dussin gånger, har sett varenda säsong minst två gånger, och har klarat spelet A Stick of Truth tre gånger. Jag är ett mega-fan av South Park. Så då och då när jag har tråkigt och vill göra dagen lite ljusare brukar jag köra ett South Park-maraton där jag bara kollar på South Park hela dagen. Det kanske låter enkelt att göra, allt man behöver är ju bara att sätta på ett random avsnitt och kolla. Men det är en konstform att skapa ett bra marathon. Det räcker inte att bara sätta på vad som helst.

Jag brukar följa olika teman för mina maraton för att göra dem mer njutbara. Det enklaste brukar vara att jag bara kollar på en enda säsong i kronologisk ordning. Det är trevligt, för inte nog med att jag får ta del av flera klassiska skämt från showen, men jag kan uppskatta hur mycket den har förändrats utan att ha förlorat gnistan som gjort det till en så bra show. Men enkelt är tråkigt, så jag försöker spendera så mycket tid som möjligt med att göra roliga teman runt mina marathon. Min favorit är Cartman-temat, där alla avsnitt jag kollar på måste ha karaktären Cartman som central roll. Cartman är min favoritkaraktär, men de jag brukar kolla på maratons med hatar honom, vilket gör det ännu roligare att tvinga de se alla Cartmanavsnitten…


Saknar Nintendo Wii

Jag tycker inte om Nintendo Wii U. Så, nu var det sagt! Jag har alltid varit förälskad i Nintendos konsoler, enda sedan jag först spelade på en SNES, men jag kan verkligen inte finna någon kärlek i mitt hjärta för denna maskinen. Passionen har börjat tyna bort helt enkelt. Jag tror det har att göra med Nintendos försök att fortsätta innovera med hårdvaran efter Nintendo Wii. Men Nintendo Wii var speciell, unik, ingenting som kan imiteras på år och dar. Det var omöjligt för Nintendo att kunna återskapa samma mästerverk som Wii.

Kanske bör man vara glad över att de försökte. Wii U gick ändå flera steg i rätt riktning. Grafiken uppgraderades till 1080p, det fanns bakåtkompatibilitet till Wii, och flera häftiga nya spel släpptes till konsolen, i synnerhet några tredje-partens spel som vanligtvis brukat hålla sig till Playstation och Xbox.

Men jag gillar verkligen inte tablet-kontrollen som Nintendo skapat till maskinen. Först och främst är den klumpig att använda. Den är alldeles för stor och obekväm för mina händer. Batteritiden på den tar slut alldeles för fort, också. Men värst är väl att den känns så onödig. Ja, den har en touchscreen i mitten, men jag har fortfarande inte blivit övertygad om att den inte är mer än bara en gimmick. Inget spel jag spelat än så länge har fått tablet-kontrollern att verka användbar eller ens nödvändig. Nej tack, jag vill ha tillbaka mitt Nintendo Wii. Det var bättre då.


World of Warcraft kan inte bli film

Snart kommer Warcraft-filmen ut. Många är hypade för den och tror den kommer bli bra, men jag litar inte på att Hollywood kan göra Warcraft rättvisa. Faktum är att förhållandet mellan spel och film aldrig varit särskilt bra, varken 1980 och i synnerhet inte nu. Visst ska man ha ett öppet sinne, men erfarenhet har lärt mig att det är värt det att vara skeptisk i sådana här fall.

Ibland har filmer lyckats bli riktigt bra spel, det är sant. Spiderman 2 är spelet de flesta tar upp. Konstigt nog är spelet inte särskilt bra om man bryter ner det i komponenter. Fighting-systemet var klumpigt och svårhanterat, storyn var antingen helt stulen från filmen eller bara absurd, grafiken var ful och röstskådespelandet billigt. Det enda som räddade spelet var hur man tog sig igenom New York som spiderman. Aldrig har nät-svingande varit så coolt som i Spiderman 2. För många var det allt som behövdes för att spelet skulle vara värdig Spiderman. Jag håller nog med på den punkten. Spelet lyckades fånga vad som gör serien spännande och unik, även fast det misslyckades på många andra punkter. Det visar hur viktigt det är att ha en nära förståelse till källmaterialet.

Har Hollywood en förståelse för Warcraft? För vad som gör det bra? Jag tror inte det. Det charmiga med Warcraft är inte att det är en fantastisk värld med en massa coola varelser. Det handlar om historia, om arv, om att leva upp till förväntningar och sedan misslyckas. Ett tema genom hela serien är att karaktärer misslyckas med att uppnå vad de blivit ombedda göra, och hur dessa misslyckanden formar dem som individer. Ibland betyder det att en ond karaktär inser sina misstag och blir god, ibland betyder det att en god karaktär blir korrumperad och faller in till ondskan. Människorna i berättelsen är bundna till sitt och sina förfäders och folks förflutna och nu, och för att göra detta förhållande rättvisa måste lång tid spenderas åt att etablera civilisationer och dess aktörer. Detta kan knappast uppnås i en 2 timmar lång film. Jag brukar vanligtvis tycka att det är löjligt när filmbolag bör delar upp böcker eller annat i delar när de filmatiseras (tänk typ Twilight eller Harry Potter), men jag måste medge att jag tycker att ett onlinespel med så brett innehåll förtjänar lite mer än 123 minuter. Den kommer som bäst handla om karaktärer som brottas med enkla moraliska dilemman, och kanske ge lite bakgrundsinformation om de olika civilisationerna i filmen, men det kommer inte göras något försök att sammankoppla de två. Därför tror jag inte filmen kan göra Warcraft rättvisa. Jag känner mig faktiskt väldigt skeptisk inför att ens se den, men jag känner mig tvungen- har man varit såhär emotionellt investerad i något sen man var liten, har man typ inget val!